Pojkarna i denna säsong har en del att jobba med. För mig när flickorna vägde in sig så fick jag en stor sten i bröstet. Ingen av dom vägde mer än mig, men ändå är de med i detta program. När de gick in till läkaren och fick sin dom så ville jag gråta. Allt han sa till dom stämmer på mig och jag väger mer än dom och är yngre än dom förutom en flicka.
Att vara 28 år och väga 3 siffrigt är inte okej. Man mår dåligt varje gång man råkar se sig själv i spegeln. Ja, jag är gravid men vad är det för ursäkt att väga lika mycket som mig?
Varför har jag inte tagit varnings signalerna på allvar?!
Nu står jag här 28 år ung med en kropp som en 70åring. Knäna och fotlederna skriker av smärta när man ligger och ska sova. Ryggen tar stryk dagligen för att jag inte orkar ta mig tid att träna.
Mitt psyke trycker ner mig varje dag.
Jag har senaste veckorna mer och mer börja tänka på hur jag vill att mitt liv ska se ut. Hur jag vill att Cili ska se på mig. Jag pratar inte nu om att jag ska bli super smal och få hets över min kropp, men jag vill kunna leva ett normalt liv. Ett liv där jag faktiskt orkar leka med mina barn. Ett liv där mina barn kan se på mig och känna stolthet över att mamma faktiskt bryr sig om sin kropp och inte att tala om värderar sitt liv högt.
Innan jag blev gravid med Cili så vägde jag 65 kg och det kan man väl säga att jag definitivt inte gör idag. Att komma ner till 65 kg igen är inget måste. Skulle jag komma ner till 75kg och fått en massa muskler på köpet så skulle jag jubla av lycka.
I min familj så är fetma ett faktum. Alla är vi överviktiga. Några mer än andra. Vi är 6 syskon och alla av det tjockare laget. Av oss 6 syskon så är det bara 1 av oss som lyckats bryta denna onda cirkel. Min syster Cecilia. Visst hon är inte pinnsmal, men hon har gått från att vara väldigt stor till att vara "normal". Hon lyckades hitta tillbaka till träningen. Hon lyckades få bukt på matvanorna. Hon förvandlade sitt fett till muskler.
Jag har idag lovat mig själv att när min graviditet är över och min kropp har läkt så kommer jag göra allt i min makt att återta min kropp. Att göra det kommer vara ett stort steg inte bara kroppsligt utan även psykiskt för mig. Jag har så mycket psykiskt i mitt bagage som jag måste bearbeta så får jag bort denna del så är det mycket vunnet för mig och inte för att tala om för min familj.
Redan nu så har jag börja tänka en del på vad man äter. Kan lova att under denna graviditet har jag fått höra många gånger "men du måste ju äta mera. Du äter ju för två!"
Varje gång så har jag upplyst dessa människor att bara för att man är gravid så ska man inte äta så mycket mer. När man är höggravid så behöver kroppen 1 extra ost macka per dag för att kunna ge mamman och barnet den näring som de behöver.
Jag har försökt hålla hårt i att inte äta för mycket pga att när jag väntade Cili så gick jag upp 40kg, mesta dels vätska. Denna graviditet så började min vikt väldigt högt. Så skulle jag ha gått upp så mycket vette tusan om jag ens hade kunna gå. Jag har idag gått upp "endast" 8 kg sen jag blev gravid och det är jag oerhört stolt över.
Tänker så här. Idag ska jag sätta mål.
- Till jul ska mina kilon som jag gått upp under graviditeten vara borta.
- Till min födelsedag 27/3 så ska min vikt vara nere på 88kg.
- Till midsommar ska min vikt vara nere 78kg.
Jag väljer att ej sätta några stora mål, för om jag skulle misslyckas så kommer jag bara skita i allt och bli fet igen. Lyckas jag med målen och dessutom går ner mer än beräknat så lyfts man upp och får mer driv att köra vidare ännu mer och dessutom kanske lyckas hålla vikten där nere.
Det som känns "bra" med allt detta är att jag vet att jag kommer ha min älskade make vid min sida som även han kommer kämpa med sin vikt. Att kunna göra denna resa tillsammans känns bra 💞
1 kommentar(er)
