Mitt liv har vänts upp och ner på bara någon vecka. Det känns som det var igår man läste det första om covid-19 och nu står vi mitt i smeten.
Jag brukar i vanliga fall jobba på operation 2 (dvs neuro och ÖNH) i Umeå, men idag jobbar jag alla mina pass på IVA 2 som är en ny avdelning där vi bara har covid-19 patienter.
När allt detta började i Sverige hade vi ingen aning om hur stort det skulle komma att bli. Det pratades om covid-19 på varje morgonmöte innan vi började med operationerna. Covid-19 kom bara närmare och närmare. Rykten började gå om olika fall som man hört talas om som låg på huset och tillslut så hade vi faktiskt vårt första fall på vanliga IVA.
Man drog ner på vår verksamhet på operation och nu gör vi bara akuta operationer sedan någon vecka tillbaka.
Våra chefer berättade att vi skulle få utbildning hos IVA för att lära oss deras vård. Jag och tre andra kollegor var först ut. Jag tyckte det var spännande. Det var något nytt att bunkra i hjärnkontoret. Efter vi gått utbildningen som vara ganska "ytlig" så pratade jag med min chef och sa att jag frivilligt ställer upp om dagen kommer då vi behöver hjälpa till att bemanna upp IVA. Bara någon dag senare så kom min chef och frågade om jag kunde ta ett beredskapspass på IVA 2 som då var färdigt. Självklart, blev mitt svar.
Efter den dagen så har jag varit stationerad på IVA 2. Jag har "gästspelat" på operation 2 pass efter det.
Att jobba på IVA 2 är något helt annorlunda om man jämnför med det jag är van vid på operation. Det är väldigt mycket omvårdnad, precis som på vanliga vårdavdelningar. Skillnaden på IVA vård, då speciellt IVA vård med covid patienter, och vanliga vårdavdelningar är att dessa covid patienter är väldigt dåliga cirkulatoriskt. Dessa människor kan inte andas själva, så de sövs ner och intuberas(får ett andningsrör i halsen) så en respirator får andas åt dom.
När covid-19 kom så trodde de flesta forskare och andra kloka människor att dessa människor bara skulle behöva vård upp till 10 dagar, men så är inte verkligheten. Dessa människor kan behöva vård i flera veckor. Bara att ligga nedsövd och att ha en maskin som andas åt dom gör att muskler försvinner. När de väl kan sakta väckas och börja andas själv är det en lång väg att gå innan de inte behöver någon som helst hjälp med andningen. Sen måste de återfå alla muskler de förlorat under alla sin dygn som nedsövd. Det är en LÅNG väg tillbaka från detta virus.
När man jobbar med människor som jag och alla mina kollegor gör kommer det både bra och dåliga stunder. Ena dagen kan en patient må helt underbart bra och andra dagen man kommer så kan samma patient ligga nedsövd och helt under respirator vård igen.
Det som gör mest ont i hjärtat är att de patienter som ligger länge och är vakna och kan prata lite sätter stora avtryck i hjärtat. Eftersom inga anhöriga får komma på besök så blir man som en del av deras familj. Man skrattar tillsammans och gråter tillsammans. Man känner varje smärtsam stund de har under sin vårdtid.
En så länge har inte jag varit med om att någon av de patienter jag vårdat somnat in. Jag hoppas att den dagen aldrig kommer då jag behöver stå där och säga farväl till någon av de patienterna jag har hand om. Även fast det är människor jag aldrig träffat utanför mitt jobb så blir man känslomässigt fäst vid dom, som jag skrev tidigare så blir man en del av deras familj på både gott och ont.
Hur ser en vanlig dag på IVA 2 ut för mig?
Jag kommer på morgonen vid kl 06.30. Mitt pass börjar kl 06.45. Jag börjar med att byta från glasögonen till linser och sedan går jag in i vårt omklädningsrum och tvättar och spritar mina händer och sedan tar på mig en opmössa som täcker mitt hår och min hals. Efter det så spritar jag mina händer igen och tar på mig ett långärmat plastförkläde och drar upp mina ärmar över armbågarna. Sedan spritar jag mina händer igen och tar på mig en tunn rock som jag kan knyta så den täcker baksidan av min kropp eftersom plastförklädet inte gör det. Efter det så spritar jag mina händer igen och går in i slussen till IVA 2 där min skyddsmask 90 hänger på väggen. Jag trär den över huvudet och drar åt spännerna så masken verkligen sitter tätt. Efter denna procedur är jag redo för att entra avdelningen för att lösa av natten. Väl inne på avdelningen så spritar jag mina händer igen.
Jag går till mitten av avdelningen där det är en ö av datorer och våra patienter ligger på vårdplatser runt denna ö.
Jag kollar på tavlan för att se vilken sköterska jag teamar med idag. Jag letar sedan reda på min sköterska och vi sätter oss ner och tar rapport från natt sköterskan och undersköterskan om den/de patienter vi ska ha för dagen.
Efter överrapporteringen så kollar jag på journalen för de patienterna jag ska ha och vad som ska göras under dagen. Sedan börjar jag med morgonbestyren så som byta munvårdsbrickan, sprita av patientplatsen, kollar urinet, kollar sondmaten, kollar om sonden/tuben behöver tejpas om, kollar trachen om den behöver rengöras, kollar hudkostymen på patienten och med hjälp av sköterskan så vänder vi patienten om det gått tre timmar.
Under dagen är det rätt olika saker som görs beroende på vad patienten har för behov. Ny sondmat. Inhalationer. Vändningar. Daglig tvätt. Bädda rent. Kontakt med anhöriga. Rond med läkare. Sårvård. Munvård. Vändning till bukläge och mycket mycket mer.
Jag är inne på avdelningen tills kanske kl 11.30-13 och då går jag ut på rast och äter lunch.
När jag går ut från avdelningen så går jag in till ett rum som är på slutet av avdelningen. Där tar jag av mig mina rockar. Mellan varje rock så både tvättar jag och spritar händerna. Sedan går jag ut till slussen. Där tar jag en trasa med massor av ytdesinfektion och börjar mekaniskt sprita av mig skyddsmask 90. Bara spritningen av den tar ungefär 5 minuter. Sedan tar jag av mig den och opmössan i samma veva. Jag hänger sedan min mask på väggen igen. Sedan tvättar jag och spritar mina händer igen.
Jag sitter på min rast ca 45-60min och sedan gör jag samma procedur som på morgonen och går in på avdelningen igen och stannar där inne till kl 15 då mitt pass slutar. Innan jag slutar så har vi överrapportering till kvällspersonalen och sedan säger jag hejdå till mina patienter och går hem.
Innan jag stämplar ut så dricker jag en del vätska och går på toaletten. Eftersom vi varken får dricka eller gå på toaletten undertiden vi är inne på avdelningen så är man kanske inte direkt jätte kissnödig men jädrans uttorkad och efter att halsat i sig nästan en hel tillbringare med vatten efter passet så blir man även toanödig som ni kanske förstår.
Så ser en dag ut för mig.
Från början när allt det här mer covid-19 kom så var jag inte ett dugg orolig. Jag tänkte som många andra att jag blir väl bara lite förkyld om jag får viruset och då ville jag nästan bara få det bortgjort. Idag känner jag inte likadant. Jag är rätt orolig för hur min kropp kommer ta detta virus. Jag har min ganska stora övervikt som gör att jag faktiskt är en riskgrupp. Varje dag som jag hostar till eller fåt huvudvärk kommer tankarna. Är detta Covid eller bara jag? Jag är livrädd att jag en dag kommer vara en av alla som ligger där på IVA med en tub i halsen och en maskin som andas åt mig. Jag är livrädd att min kropp inte kommer låta mig vinna kampen. MEN jag vet att kommer jag hamna där på IVA så vet jag att jag är i fruktansvärt trygga och kompetenta händer. De människor som jobbar på IVA är världs bästa.
Just nu så tar jag vara på varje sekund jag har med mina barn, för jag vet inte hur situationen här i Västerbotten ser ut imorgon. Jag vet inte om jag kommer måste jobba dygnet runt nästa vecka. Jag vet inte om jag kommer få någon ledig dag i sommar. Varje sekund med min familj är dyrbar för mig. Min familj är det ända som rör sig i mitt huvud då jag står med full skyddsutrustning inne på IVA. Mina barns glädje då de ser mig komma hem från jobbet är det som får mig att forsätta kämpa. Att Cili stolt berättar på skolan om sin mamma som jobbar på corona IVA och är en hjälte. Det får mig att bära mitt huvud högt och orka med allt det jobbiga under passen.
Nu sitter jag nere i vårt vardagsrum. Hela familjen sover sedan många timmar tillbaka. Bara Björn som håller mig sällskap, dock så sover även han. Jag försöker vända på dygnet så jag kan sova imorgon så länge som möjligt eftersom jag först ska jobba kväll (16.15-21.15) på operation och sedan gå över på IVA och jobba natten. Många timmar blir det, men förhoppningsvis mitt sista dubbelpass på ett bra tag.
Sista saken jag kommer att skriva nu är en vädjan till alla er där ute. Det är lugnt med covid-19 i västerbotten och det vet jag. Många tror att det inte kommer komma någon större våg hit, men om vi släpper ner våra murar nu och går tillbaka till vårt vanliga beteende med fester och sammankomster så kommer denna våg komma kraftigare här uppe. Så snälla håll ut och håll avstånd. Vi måste hjälpas åt att hålla nere smittspridningen. Jag vill också kunna vara ledig i sommar med min familj precis som ni vill med eran. Tillskillnad från de flesta jag känner så kommer jag inte kunna vara ledig om vi släpper ner muren nu och slappnar av. Jag kommer måsta vara på jobbet och rädda era liv för att ni inte tagit denna pandemi på allvar.
Tack för mig och godnatt.
0 kommentar(er)
