Alla pusselbitar börjar iaf falla på plats. Spjälsängen är införskaffad. Massor med bebiskläder finns hemma. Vagnen är köpt sen länge tillbaka. Vår största prio denna månad är att köpa skötbordet sen är vi helt good to go. Eller ja, det finns väl små saker kvar att köpa in men skötbordet är det sista stora inköpet allt annat går att köpa på typ Konsum 😁
Nästa vecka på tisdag ska vi in till specialmödravården igen. Denna gång ska vi först på ett tillväxt ultraljud för att se hur stor eller liten vår lilla krabat är. Det är en viktig sak eftersom jag har något mindre utgångsmått i spinae och är barnet något så stor som Cili var fungerar det ej att gå tiden ut. Efter vårt tillväxt ultraljud så ska vi då träffa en läkare och denna gång blir det en överläkare. En mycket trevlig och duktig överläkare. Då kommer vi att gå igenom våra alternativ vad gällande den kommande förlossningen och jag antar att ett beslut ska tas. Vaginal förlossning eller ett planerat kejsarsnitt.
För mig börjar detta beslut vara riktigt jobbigt. Jag går väl och tänker på detta varje Dag, flera gånger per dag. Folk kommer med sina tankar kring detta. De har sina åsikter som de försöker få mig in på med.
Jag vet att det bästa är att föda den naturliga vägen. Barnet mår bäst av det. MEN finns det någon som kan garantera mig att jag slipper vara med om en sån dramatisk förlossning som med cili?
Jag vet att ett kejsarsnitt innebär en stor bukoperation. Jag jobbar ju som på operation. Jag vet riskerna där, men där har jag personal som jag VET att jag kan lita på och då ligger jag redan på bordet och jag kommer få vara vaken under hela ingreppet.
När allt hände med Cili. Det gick fort. Jag fick sova under det urakuta kejsarsnittet. När jag vaknade så var jag tydligen mamma. Det sas så iaf. För mig var det svårt att ta in. Det tog mig nog iaf 1 månad om inte mer att kunna känna "ja, jag är en mamma. Denna underbara lilla varelse i min famn är MIN dotter". För er som inte varit i min sits kommer aldrig förstå denna känsla. En känsla av skam. Skam för att man inte vill/kan ta till sig att man faktiskt har ett barn.
Just detta är en stor orsak till att jag inte vågat bli gravid igen förrän nu. Jag är livrädd att jag ska känna samma sak igen, men jag vet att denna gång har jag en fantastisk man och dotter som kommer hjälpa mig ifall jag faller ner i en depression igen. Jag vet att BVC kommer fånga upp mig, som de inte gjorde förra gången, eftersom jag har vågat öppna upp mig för min bm om allt. Precis som jag vågar öppna upp mig för er just nu.
En sak skulle jag vilja be er om. Om jag inte frågar er vad eran åsikt är om min kommande förlossning så snälla håll er åsikt för er själv. Tankarna kring detta snurrar nog mycket för mig. Nicklas har fått lyfta upp mig nog många gånger under denna graviditet. T. O. M. Cili, 5år, har fått hjälpa till att lyfta upp sin mamma under dessa 7 månader.
0 kommentar(er)
