Igår ringde dom från kyrkan och berättade vilken präst som kommer döpa våra två små flickor. Vi bokade in ett telefonmöte där jag och prästen får prata igenom våra tankar och planer kring dopet.
Klänningarna till flickorna har som sagt kommit och vi är mycket nöjda med resultatet av dom. Cili är super taggad på att få ha sin klänning och frågar varje dag nu när hon ska få ha den.
Nästan alla som vi har bjudit in till dopet har svarat på inbjudan. Några som ej hört av sig, men dom har ju tills den 18 januari på sig att svara så än finns det möjlighet att även dom kommer.
Några tycker det är konstigt att jag skrivit att man måste "OSA" till oss om man kan komma på dopet, men eftersom vi ska bjuda på middag så vill vi gärna veta hur många som kommer. Vi har bjudit drygt 50 personer till dopet, så det är ju stor mängd mat som ska lagas och man vill ju inte laga på tok för mycket eller för lite mat. Så därför vill vi att man ska OSA. Har man inte sagt till att man ska komma och kommer iaf så finns det inga garantier att man får någon mat. Tyvärr.
Jag har börjat lite smått med träning här hemma. Springa i trappen och lite yoga. Känns skönt att man kommit i gång, men tyvärr blev det tvärr stopp igår med träningen iaf i någon dag framöver då lingonveckan knackade på dörren. Mitt blodvärde blir så tok lågt under de första dagarna så allt bara snurrar när jag gör något, men efter helgen ska jag nog kunna köra igång igen! Cili ska även börja på dagis igen efter ett extra långt jullov så då har jag tänkt att gå en sväng med Ruth när jag lämnat av Cili på dagis och sedan en sväng till när jag hämtar Cili. Mitt mål är att gå minst 10 000 steg iaf måndag-onsdag när Cili är på dagis sen får jag se om jag ska försöka ta mig ut på kvällarna när Nicklas är hemma.
Förrut så var jag så emot träning. Jag kände att min kropp mådde bra utan träning, men när man tänker på min vikt och börjar kolla bmi så har jag fetma och det stämmer. Min ideal vikt är mellan 65-70kg men idag väger jag(hemskheter) hela 97kg!!! Japp, drygt 30 kg övervikt!!
Tyvärr gick allt utför när jag väntade Cili. Jag började då min graviditet med 68kg. Alldeles lagom vikt. Jag avslutade den graviditeten med 110kg. Helt sjukt att jag kunde gå upp så mycket. Ganska snabbt efter jag fått cili så rasade jag ner till 76kg, men tyvärr så blev det rätt svajigt mellan mig och min nu älskade man. Jag grävde ner mig rätt mycket(hade redan mycket i bagaget som höll ner mig) och hamnade i en depression som gjorde att jag slutade röra på mig och sötsaker och mat blev en av mina stora laster. Jag gick upp drygt 20kg igen. Jag kollade mig i spegeln och blev bara mer och mer äcklad av mig själv. Jag blev gravid igen efter 4år. Jag startade då min graviditet på 92kg och avslutade min graviditet med 106kg. Jag kämpade under denna graviditet med att hålla tillbaka kilona. Jag ville inte rasa iväg med vikten igen och enligt mig så lyckades jag ganska bra. Nu har jag lyckats gå ner 9kg.
Jag har sagt åt min man att vi ska köpa en våg. Jag har lovat mig själv att försöka att inte bli besatt av min vikt. Jag ska försöka hålla mig till att bara väga mig 1 gång i månaden. Varför då? Kanske ni undrar. Under min tid i slutet av högstadiet och början av gymnasiet så kom jag in i en annan mörk tid som inte var fetma utan tvärtom. Jag åt nästan ingenting. Jag kunde äta ett hårdbröd om dagen bara för att visa att jag faktiskt åt något. Så där höll det på jamen typ 6 månader om inte mer. Jag rasade ganska fort i vikt. Efter min idrottslärare Andre konfronterade mig angående sin oror för min hälsa så fick jag ett sammanbrott ocj berättade allt för mamma och hon tvingade mig till skolkurator och skolsyster. Dom i sin hand skickade mig vidare till BUP.
Jag minns egentligen inte så mycket av den här tiden. Min hjärna hade ingen ork att lagra alla minnen, men jag minns en sak rätt tydligt och pappa har dessutom återberättat denna del för mig några gånger. Från första träffen på bup till andra träffen (2 veckor emellan) hade jag gått ner 8kg. Som lägst(om det pappa sagt stämde) så vägde jag 50kg. Alltså 15kg för lite för min längd. Jag blev aldrig sjukligt smal utan för omgivningen såg jag "normal" ut, men samtidigt hade jag inga muskler och nästan inge fett på kroppen.
Jag har både levt i världen att vara besatt av min vikt och vara underviktig och nu i en värld av fetma. Så nu genom min träning så måste jag försöka hitta en balans. Jag måste hitta en väg till ett sunt liv, men denna gång har jag en make som älskar mig och inte kommer låta mig bli besatt av min vikt och jag vet att även min syster kommer hålla koll på mig. Hon var trots allt en av dom som lyckades få mig tillbaka på banan när jag vägde på tok för lite.
Jag tror aldrig jag riktigt har pratat om min jobbiga resa under tonåren här, men nu vet ni iaf.
0 kommentar(er)
